mysummits.blogg.se

Nu äntligen tänkte jag börja berätta om OCRWC 2017!

 

Mitt första VM!

 

Och det var helt magiskt! Vilken stämning, vilken känsla jag va där! Jag skulle kriga om att bli bäst i världen!

Jag stod ensam när jag skulle värma upp, Camilo skulle värma upp med mig det brukar vara lättare för mig att ha någon med mig för att hålla nerverna i kontroll. Men han dök inte upp och nu hade jag konstigt nog inte några nerver alls. Jag värmde upp ensam såg till att bli mjuk och fin i hela kroppen, körde några snabba spurter för att få upp pulsen sedan var det dags.Vi samlades inomhus där de 10 bästa från förra året blev uppropade, de skulle starta först. Restsen startade i omgångar, jag valde att ställa mig sist, jag ville hellre ta rygg på tjejer så jag kunde jaga - när jag jagar känner jag mig stark.

Coach Pain höll tal innan starten jag stod lugnt och lyssnade, jag började ställa in klockan på armen, starten gick jag hade fortfarande ögonen på klockan och börjar springa, när jag tittar upp är jag påväg att springa rakt på Coach Pain han hukar sig baklänges så han nästan står i brygga, jag hoppar rakt över honom.

Skrattar lite för mig själv men tar sedan tillbaka fokus på vad jag ska göra. Det är först en lång backe upp med några låga plank man ska hoppa över. Högst upp är den en incline wall jag är snabbt över ner vidare mot monkeybaren, allt går lätt och fint hör mina vänner Martin och Mathias hejja på mig, jag ser inget men jag hör och det ger mig massor med energi, springer ner vidare mot eventområdet där kommer den gröna rampen, den var enkel jag är snabbt över sedan kommer ett tungt hinder, man ska bära två sandsäckar uppför en skidbacke. Här kommer en av mina svagheter. men jag bär dom stabilt upp och ner känner att de tog endel kraft i armarna, detta är dessutom ett kort lopp - bara 3km så tempot är högt. Ner igen till Le Gaffel, det regnar hindret är halt men jag klamrar mig fast och är snabbt över, sedan vidare till nästa ett till styrkehinder, denna gången ska man bära en 25kg säck uppför en backe men jag spänner händerna vilket jag inte tänker på just då men kommer få konsekvens senare, men jag är taggad och tänker inte riktigt på vad jag gör. Vidare till repklättring det är också en av mina enklaste grenar, vidare mot riggarna, 3 på raken! Först platinumrigg som va lite blandat olika grepp, ringar, low rigg och sedan upp igen i ett nät och slå i en klocka på slutet.

Nästa rigg är en grön det står massor med folk vid den jag tänker "shit är de kö?" de va de inte. Här var det många som fastnade och inte kom vidare. Man startar på en metallpinne som hänger ner o vidare på lite olika grepp jag tänker inte riktigt på hur dom känns för jag är stark och tar mig snabbt igenom och vidare till 3e riggen - Skull valley. Den här är egentligen enkel för mig men nu slår mjölksyran i händerna till och regnet hjälper inte. Här står det också jätte mycket folk. Ingen klättrar alla bara står. Jag hoppar upp och börjar, skallarna är inga problem dom klättrar jag snabbt igenom, på mitten är det en monkeybar i 2 rörande stegar jag tar första steget, andra steget sedan från ingenstans landar jag i halmen under mig - Jag halkade av. Känner av mina underarmar, dom är stenhårda av mjölksyra, jag har haft puls på över 190 fram till nu. Jag skakar av mig lite och försöker igen. Samma sak jag faller handlöst av, regnet på metallen i samband med mjölksyran gör det omöjligt att stänga händerna för att komma över. Jag ser en annan tjej från Sverige lämna ifrån sig sitt armband, jag gör samma sak. det betyder man inte klarat hindret och får ett tidspålägg som straff.

Jag tänker det är en dag imorgon också och jag ville inte ta ut mig för hårt så jag fortsätter. Nästa hinder är sky-line. en linbana med 2 pinnar som stoppar så man måste hoppa över. Samma sak händer här jag klarar första hoppet, andra faller jag av. Jag kan fortfarande inte stänga händerna ordentligt av mjölksyran och regnet på de kalla stålet gör dom halkiga. Jag försöker igen, inser att det inte är värt att försöka igen, ett till tidspålägg är smartare. Nästa är floating walls och sist planket som är 4m högt sedan kan jag äntligen spurta in i mål!

 

Jag satte mig på den blöta asfalten med 4 muggar vatten och medaljen runt min hals. Den va röd och vit. Min första VM medalj! Två misslyckanden men det gjorde mig inget jag kämpade och jag va ordentligen trött. För mig är sprintlopp mycket jobbigare än långa. Jag har inte vant kroppen vid att jobba kort och intensivt än. Men det kommer jag att göra till nästa år! Dessutom mitt misstag vid andra bärhindret - jag spände händerna och jag kände att jag blev trött i händerna efter det. Jag hade hoppats det inte skulle göra något men det spelade stor roll för resten av loppet. Men jag lärde mig en viktig läxa till dagen därpå!

 

Totalt bland tjejer hamnade jag på en 16e plats i världen vilket jag är jätte nöjd med!