142km
Ja så blev resultatet! 142,19 km!
Persade med 48km!
O hur var de då? Jo de va ganska kul för de mesta xD
Deltagarna, arrangörerna min support båda där och över internet va helt fantastisk!
Mer än hälften av loppet hade jag i stort sett hela tiden någon att ta sällskap och prata med båda gamla goda vänner som nya. Det är lite så på ultralopp det är väldigt socialt och härlig stämning! Alla är där för samma sak och man kan prata om allt mellan himmel och jord. Så kom min gamla vän Jossan och hennes dotter Esther och hejjade på och gav mig biskvier och massa härlig energi! Så kul att ses igen det måste vi göra om snart <3
Men sedan efter 6 mil fick jag problem, underlaget va mjukt vilket jag inte är van vid då de va innomhus på en löpbana, ni vet sån där med typ gummimatta. Det fixade inte mina vader och jag fick kramp som inte släppte och mitt löpsteg raserade totalt. Reima en legend inom löpning servade mig med magnesium och maserade vaderna med en slags metallpinne, det gjorde fruktansvärt ont men de hjälpte och den proceduren fick upprepas 3 gånger.
24h och 6h startade samtidigt kl 11, sedan byttes dom ut mot 12h och 3h som startade kl 17. Då startade även Jessica min grymma ultravän, då hade jag redan sprungit 6h, men ja försökte hålla Jessicas tempo så vi sprang o pratade lite sedan började flera konstiga saker hända med min kropp jag började må illa. Jessica sa till mig att de hjälper o kräkas jag tänkte jag klarar mig men sen hade jag inget val jag fick gå in på toa och stoppa fingrarna i halsen o de som kom upp va svart. De är tydligen inget farligt maginnehållet kan bli svart om man håller de inne. Men fasen tänkte jag som kämpat med att få i mig all sorts energi så ska de komma upp igen. Men konstigt nog är de så kroppen funkar, de blir bakslag. När man tror kroppen ska vilja ha so mest energi säger den stopp. Samma sak efter ett sånt här lopp tror man att man ska klara av o äta hur mycket som helst men aptiten är borta.
Tidigare hade jag som mest sprungit 94km och de va på en lur backyard ultra. Nu ville jag verkligen över 100km! Jag ska inte ljuga det va extremt kämpigt att ta sig över den gränsen. Men jag nådde den efter midnatt. Sedan fortsatte jag faktskt lite till, en hel mil till faktiskt! Sedan va klockan 3 på natten då kände jag mig otroligt svag och jag började vingla och sluddra så jag gick och lade mig för att sova på min sovsäck jag hade med. Ställde alarm på kl 6 men vaknade redan kl 5 av en tjej som stönade något så fruktansvärt när hon sprang, de va slutet på 12h loppet. de tog mig 30 min att dra på mig strumpor o skor o resa mig upp igen men upp kom jag på stela ben. Började gå lite försiktigt och efter en stund kändes de bättre. Fick i mig lite kaffe och gröt och kunde sedan fortsätta springa lite till. Jag hade 5,5h kvar och va över 11 mil, jag ville ta mig över 14! Jag låg på 11 plats när jag startade igen men tog mig snabbt upp till 8e och den försvarde jag resten av loppet! Sista timmen va tuff! Då va jag otroligt stel och hela kroppen gjorde ont, speciellt fötterna och höfterna. Jag ville ge upp men samtidigt ville jag kämpa in i de sista. En halvtimme kvar började jag frysa så tog på mig jackan och gick sista. När stoppskottet kom kände jag en otrolig lättnad. Jag hade klarat de och nått över 14mil!
Nu skulle jag dessutom få åka hem, hämta Nikita och sedan vila!
Detta va en helt galen prestation. Jobbigt och roligt på samma gång. Alltid häftigt att pusha sin gräns och hela tiden bli lite bättre och lite starkare.
Tusen tack för allt stöd de värmde verkligen när man kämpade varv efter varv och tusen tack Jessica o Reima för er support o för salttabletterna o magnesiumet som rockien här glömde! Och för skjuttsen o de alltid så roliga sällskapet till Växjö och tillbaka!
//Emelie
